My Bench with a Soul / Min bänk med själ

A bench where my body can breathe and touch the flow of life, in stillness.

A poem about a bench and what you may feel and hear if you open your senses. I hope you enjoy it. The original Swedish poem comes at the end.

---

My Bench with a Soul

My bench,
a place by a path,
where my dog has learned to pause,
made for my senses,
to breathe,
to be with life,
what exists
where we are.

The meadow in its wild form,
grass swaying gently,
flowers,
those radiant stars
in a sky
shaded in hues of green.
Junipers in every shape,
each unique,
beautifully imperfect,
mirroring love’s essence.
Leaves rustling
in the distance,
yet somehow near.

And then the bench –
humble, sincere,
crafted from trees
that have breathed,
lived their lives,
starting in the soil,
a tiny seed taking root,
eventually daring
to break the surface,
rise up,
and reach its branches
toward the blue.

A bench
that whispers of history,
stories of experience.

Perhaps a bird
once perched on her branch,
singing a song of love,
calling
the one it was meant for,
a song that gave life,
and eyes of a mother
resting tenderly
on the small ones.

Perhaps a couple
the two-legged kind,
leaned against her trunk,
for that first
tender
kiss,
when two souls
became one.

A bench in its simplicity,
a bit rough,
yet where my dog and I
often rest,
land in our breath,
feel life flow
through our senses,
and just be,
what we are,
with a bench
whose soul
sings with mine.

---

Min bänk med själ

Min bänk,
en plats vid en stig,
där min hund lärt sig stanna,
gjord för mina sinnen,
för att andas,
vara med livet,
det som finns 
där vi är.

Ängen i sin vilda form,
gräs som svajar sakta,
blommor,
dessa lysande stjärnor,
i en rymd,
färgad i nyanser av grönt.
Enbuskar i alla former,
varje unik,
vackert operfekta,
speglar livets kärlek.
Löven som prasslar 
på avstånd,
men ändå nära.

Och så bänken -
enkelt genuin,
skapad av träd
som har andats,
levt sitt liv
som började i myllan,
ett litet frö som slog rot,
för att till sist,
våga bryta 
markens yta,
resa sig,
och sträcka grenarna
mot det blå.

En bänk 
som viskar om historia,
berättelser om upplevelser.

Kanske en fågel
som suttit på hennes gren.
Sjungit sin kärlekssång,
som lockat 
den som var menad,
en sång som gav liv,
och ögon hos en moder,
som vilade ömt
på de små.

Kanske ett kärlekspar
de med två ben,
lutat sig mot hennes stam,
för denna första
ömma
kyssen,
då två själar,
blev en.

En bänk i sin enkelhet,
lite sträv,
men där min hund och jag,
brukar vila,
landa i våra andetag,
känna livet flöda 
genom sinnen,
och att bara vara,
det vi är,
med en bänk,
vars själ, 
sjunger med min.